Fortsättningen - förlossningen

Blev som sagt inlagd på BB avdelningen på tisdagen den 17 april. De tog blodprover, urinprover, blodtryck och CTG flera gånger per dag. Fick medicin som skulle sänka blodtrycket. På onsdagen kom läkaren in och prata med mig och Jocke och berättade att detta inte skulle bli någon fullgången graviditet. Hade förstått det vid de här laget. Han berättade också att det skulle bli kejsarsnitt då livmodern såpass tidigt i graviditeten inte är redo att bli igångsatt. De var skrämmande att bebisen skulle komma inom de närmsta veckorna men ändå skönt att äntligen få lite information, läkaren trodde att de skulle ske inom två veckor.

Dagen efter, på torsdagen, kom det in barnläkare från neonatal avdelningen som berättade vad det innebar att få en för tidig bebis. Det gjorde mig rejält lugnare då läkaren förmedlade ett stort lugn. De sa att för dem var vår bebis stor, de var vana vid så mycket mindre prematur bebisar. Läkaren sa att det var framförallt tre saker som gällde, dessa var sondmatning, solning och först kuvös sen värmesäng. Skulle antagligen behövas lite andningshjälp i början också via så kallad CPAP. Han berättade också att vi redan första dagen skulle få hålla bebisen på magen "känguru metoden" fast den låg i kuvös, då studier visat på att detta påskyndar utvecklingen hos de för tidigt födda. De var så skönt att höra att vi skulle få hålla vår bebis! Eftersom jag blev inlagd innan jag blev förlöst hann jag få kortison sprutar vilket påskyndar lungmognaden hos bebisen vilket annars är det mest kritiska med att förlösas ändå såpass förtidigt.

På fredagen kom läkaren in och sa att vi ses på måndag, då är du fortfarande inte förlöst! jag som fortfarande inte kände av havandeskapsförgiftningen trodde heller inget annat...

Natten mellan fredagen och lördagen hade jag svårt o sova. Hade ont i magen o lite i huvudet. Vid ett på natten gav jag upp och gick upp och duscha för att värken skulle lugn sig lite. Sov sedan till sju då jag gick upp och åt frukost tillsammans med tjejen jag delade rum med. Kände av huvudet då också och tyckte det var obehagligt då de sagt att jag skulle säga till om jag fick huvudvärk. Jag och rumskompisen gick efter frukosten tillbaka till rummet och båda blev uppkopplade på CTG. Då började huvudet och SPRÄNGA! Det var en fruktansvärd smärta och jag började må rejält illa! Kände att jag klarar inte att ligga här så larmade, de kom och tog blodtryck som då var 200/120 vilket var väldigt högt så de larmade läkaren på en gång som kom och också tog blodtryck. De började sätta infarter på en gång och tog blodtryck ca varannan minut. Jag ringde Jocke som låg hemma och som och sa att han måste komma in på en gång. De körde ner mig till förlossningsavdelningen då de har mer personal där, så fort jag fick mitt rum spydde jag. Sen fortsatte de. Spydde hela tiden, huvudet sprängde, började få s¨fruktansvärt ont högt upp i magen som visade sig vara levern. Jag hade panik av smärta då de aldrig avtog utan bara tilltog. Efter några timmar kom överläkaren på förlossningsavdelningen och hamrade på min lever, de gjorde så fruktansvärt ont. Då kolla hon upp och sa att jag måste snittas nu. - Förbered henne vi ringer in teamet. Barnmorskan tog på mig sjukhus klänning, satte kateter och infart även i andra armen. Sedan rullades jag iväg till operationssalen med Jocke vid min sida. Då det var lördag eftermiddag hade alla jour så vi fick vänta in teamet i operationssalen så jag fick välja mellan narkos eller epidural. Valde epidural för jag ville vara vaken och då fick Jocke vara med. Känslan när epiduralen började verka är helt oslagbar. Smärtan i levern avtog och ett lugn spred sig i kroppen. De hade förvarnat oss om att bebisen kanske inte skulle skrika så när de började snitta var både jag och Jocke på helspänn. Jag känner ingen smärta men känner hur de drar och rycker i mig och jag åker fram och tillbaka på britsen, Jocke ser hur överläkaren ställer sig över mig och drar. Sen blir de lugnt, tyst, och vi hör ett skrik!!! Det var de underbaraste ljudet jag hört i hela mitt liv! Både jag och Jocke börjar gråta av glädje och lättnad och barnmorskan och läkaren rusar ut med bebisen ur rummet och Jocke får följa med.

 Jag ligger kvar på oerpationsbordet och vet fortfarande inte om vi fått en liten flicka eller pojke. Efter en stund kommer Jocke in och är alldeles tårögd och berättar att vi fått en liten flicka! 44 cm lång och 1560 gram "tung".Sen försvinner han igen. Han fick tydligen till och med klippa navelsträngen och sen följa med kuvösen hela tiden och upp till neonatalavdelningen.

Jag blev ihopsydd vilket kanske tog runt trettio minuter och sedan körd till uppvaket. Men innan de fick jag från operationsbordet låna telefon av en i operationsteamet och ringa hem. Så från operationsbordet ringer jag hem till mamma och pappa och berättar att en liten flicka kommit till jorden! Alla bara skriker. Det fantastiska är att Jockes föräldrar var hemma hos mina föräldrar då, så nyblivna mormor,morfar,farmor och farfar samt farbror och moster fick höra nyheten samtidigt! Här var alla glada och andades ut , även jag, visste inte då att jag skulle bli ännu sjukare...